Moa Haeggblom

Igår var det halloweenfest för hela slanten! Det började med att jag åkte hem till Patrizia där vi började göra oss iordning inför kvällen -med musik på högsta volym och utklädnaden redan fixad! Och här klär man verkligen ut sig, så jag hade införskaffat en Alice i underlandet-kostym medan Patrizia körde på Wonder Woman. Sedan bar det av till den halloweenfest som skolfolket anordnat och det var riktigt kul! En helt annorlunda känsla att fira halloween här än hemma i Sverige, för här går man in för det till 100 procent. På dansgolvet hittade du allt från ägg & bacon till lilla rödluvan…

Nu har jag varit iväg på äventyr ännu en gång! Denna gång utforskade jag det gigantiska nöjesfältet Six Flags som ligger strax utanför Los Angeles. Klockan 3 lördags morse samlades alla elever som ville åka utanför skolan för att hoppa in i bussarna och så fort som möjligt ge sig av. Men eftersom detta är Mexiko och här är det helt okej att vara lite försenad, dök busschauffören upp två och en halv timme försent. Efter ett antal timmar i bussen kom vi fram till Six Flags. Det var stort. Berg- och dalbanorna var stora. Läskförpackningarna var stora. Till och med människorna var stora. Och jag hade det så gruvligt kul! Dock var det mycket folk och sisådär två timmars kö till alla åkattraktioner, men det var det bannemej värt. Alla berg- och dalbanor var galnare och häftigare än något du kan hitta på Liseberg eller Grönan. Skulle troligtvis kunna leva på kicken från en åktur resten av dagen trots att jag inte hade fått någon sömn natten innan. Dessutom är det halloweentider vilket innebär att alla som arbetar klär ut sig och försöker skrämma så många som möjligt. En totalt lyckad resa!

Klockan halv elva samlades vi vid bussarna igen för att dra oss hemåt. Denna gång var busschauffören endast 30 minuter försenad och jag kom hem runt fyratiden på söndag morgon. Då var jag helt död. Ja satte mig på sängen med kläderna på och lampan tänd och somnade omedelbart…


Six Flags, LA. Den enda bilden jag kunde hitta på hela nöjesfältet.

Efter en hektisk skolvecka tog jag det förhållandevis lugnt i helgen. Det blev ett antal filmer hyrda, många pizzor beställda samt trevligt sällskap med mexikanare! Den mexikanska hösten har faktiskt börjat smyga sig på. Dock kan man fortfarande gå ut utan jacka på morgonen och regnar gör det inte. Men solen har inte velat titta fram de senaste dagarna vilket tydligen är väldigt ovanligt.

Bara för att ni ska få en liten uppfattning om hur jag bor så lägger jag upp lite bilder på mitt nuvarande hem.

Nu var det ett tag sen jag skrev sist. Jag trodde att saker och ting skulle ha lugnat ner sig vid den här tidpunkten. Men icke. Här är dagarna och helgerna fortfarande lika uppbokade. Dock känns det som om jag har kommit in i de dagliga rutinerna. Och de dagliga rutinerna här är annorlunda. Det är inget fel i att min värdmamma går ut en tisdagskväll med sina väninnor för en pubrunda. Det känns som om det är lite halvhelg hela tiden. Man tänker inte så mycket på jobbet som väntar dagen efter, för det är ju inte dagens problem. Man klagar inte över småsaker för det vill ju ingen annan höra, var istället glad för det du har. Denna attityd har hjälpt mig en hel del här och fått mig att må så pass bra som jag gör. Det smittar verkligen av sig! Men det är en sak jag verkligen längtar efter: Att kunna dra på mig löparskorna och ta en springrunda! Det är näst intill omöjligt för tillfället. Först och främst bor jag mitt inne i centrum och om jag vill ta mig en bit utanför centrum måste jag få skjuts. Dessutom är det ingen vidare bra idé att jag skulle ut och springa eller gå på egen hand. Men vi får se hur det löser sig... Jag har ju mitt gym som jag kan åka till, men den där friska luften blir det inte så mycket av.

Jag måste också berätta om ett väldigt annorlunda och för mig fånigt evenemang – The queen thing. På min skola utses varje år en queen. Som kandidat ska du bland annat ge tröjor till alla elever, bjuda hela skolan på mat, göra någon from av social work, anordna en dansshow och självklart kunna svara så bra som möjligt på alla de frågor du får. Det är stört vad mycket pengar de spenderar bara för att få titeln som skolans drottning. Det enda du får som vinst är din bild uppsatt på skolan, men det är allt. Inget mer inflytande eller ansvar. För mig är detta bara väldigt töntigt, och det förvånar mig att alla föräldrar och äldre människor är så insatta i detta. Nu när drottningen har blivit krönt har snacket börjat lägga sig lite, men dagarna precis innan var detta det enda ämne du diskuterade…






Dansshowen var galen. Ett antal hundra människor kom och kollade på denna show där dansarna inte var riktiga dansare, men publiken var som hysterisk i alla fall.

Ja, jag har varit på tjurfäktning! Det var hemskt. Första och sista gången kan jag lugnt tala om för er. Tillställningen anordnades av min roatryklubb här och det var därför obligatoriskt för alla utbytesstudenter att åka på tjurfäktningen, eller corrida de torros som det heter på spanska. I lördags mitt på dagen begav vi oss ut mot ranchen där eventet skulle hållas. Ranchen, eller vingården, var otroligt vacker med en underbar utsikt! Först blev det mat- massvis med mat fram till klockan 5. Dock var det sjukligt varmt och jag fick mest i mig vatten. Efter mat och kindpussar började folk samlas vid arenan. Eftersom vi var speciella gäster av något slag fick vi självklart platserna längst fram… Hela skådespelet började med att matadoren och alla hans medhjälpare spatserade in på arenan för att möta publikens jubel. Stoltheten syntes tydligt. När de gjort sig redo släpptes tjuren in. Han hade inte en chans. Med röda och rosa kappor retades tjuren upp och sedan skulle matadoren visa vad han går för, visa hur modig han är. Men eftersom tjuren redan fått spett i nacken var han dåsig och helt chanslös. Med bara ett par meter från tjuren kunde man se allt, verkligen allt… Jag mådde helt ärligt riktigt illa av allt blod. Efter att tjuren fajtats i en halvtimme var det över för hans del. Det döda djuret släpades ut av en traktor, men för publikens del väntade tre tjurar till. Jag vägrade stanna kvar och gick helt enkelt där ifrån. Sättet publiken hejade fram matadoren fick mig att må uselt. Det är något som jag verkligen inte kan förstå, hur man på fullt allvar kan ropa av glädje, klappa händerna och skrika bravo när ett djur lider på detta sätt. Här borta är detta en del av kulturen, men framför allt är det underhållning för de rika.










Mer blider lägger jag inte upp här... Jag struntar i de hemska, så det får räcka med dessa!