Moa Haeggblom

med min värdfamilj… Imorgon blir det byte av familj så denna helg har jag faktiskt bara tagit det lugnt och kollat på ett antal filmer, ätit mängder av popcorn och helt enkelt umgåtts med mina värdföräldrar. Det har faktiskt för ovanlighetens skull vart molnigt nästan hela helgen och till och med duggat lite. Detta innebär att alla mexikanare stannar hemma och gör absolut ingenting. Möjligtvis kan de lämna huset för att gå och äta tacos, men det är nog allt. Det blir lite problematiskt eftersom vägarna förvandlas till pooler och det går inte att ta sig någonstans. Staden är inte direkt bygd för vatten. Men jag har ändå lyckats dra med mig några hederliga vattenkämpar för att titta på Harry Potter och äta på restaurang.

Nu är klockan mycket och jag borde egentligen sova nu. Jag borde också ha packat alla mina saker eller i alla fall börjat, men väskan står fortfarande lika tom. Det känns faktiskt lite sorligt att behöva packa ihop allt man lyckats samla på sig under 3 och en halv månader och byta familj även om jag bara ska flytta ett par hus länge ner på gatan. Jag har verkligen trivs här och vi får bara hålla tummarna för att allt fungerar lika bra med nästa familj. Dock vet jag att jag alltid är välkommen tillbaka hit och min värdmamma har redan börjat planera middagen för min 18-årsdag med släkten!


En trottoarkant i Ensenada...


Mexikansk mat. Kan berätta att den där röda salsan till höger nästan tog livet av mig.


Detta efter lite duggande på förmiddagen. Vi började förstå varför trottoarerna räcker upp över knäna...

Den där friheten och det där ansvaret som är så självklart där hemma i Sverige är något som fattas här borta. Man känner sig näst intill som ett litet barn igen. Ett barn som måste fråga om skjuts vart man än ska, som inte kan gå ut på en promenad själv och som inte får lämna skolans område. Det är annorlunda. Det känns som om jag hade mer ansvar i sjätte klass när jag faktiskt vid ett tillfälle fick tillåtelse att på egen hand gå till affären. Kanske beror det på att Mexiko är ett farligare land, kanske inte. Barn och ungdomar som växer upp här lär sig inte att ta ansvar i den utsträckning som jag är van vid. Måste tillägga att detta berör de ungdomar som jag har träffat och lärt känna, som går på stans dyraste privatskola. Det skulle aldrig finnas i mitt huvud att jag skulle skaffa städ, disk, mat och tvätthjälp så fort jag flyttar hemifrån till en egen lägenhet. Men detta är tydligen inget konstigt. Inget konstigt alls. Jag var förberedd på detta innan min resa började. Men ibland det är otroligt frustrerande att ses och behandlas som tre år yngre än vad du känner dig. Som tur är har min värdfamilj stor förståelse men på måndag blir det byte av familj så då får vi se vad som händer…

Nu var det ett bra tag sen det senaste inlägget skrevs och som vanligt har det varit fullt ös! Det började med att jag förra helgen ännu en gång åkte till San Diego. Det blev bland annat en tripp till IKEA! Om du vill träffa svenskar utomlands – åk till IKEA och gå runt och krama all svensk mat, så stöter du strax på några hederliga svenskar! Efter att jag gått runt och luktat på all mat så fick jag med mig både knäckebröd, annas pepparkakor, lingonsylt och massa annat svenskt. Ville väldigt gärna köpa hem hela matavdelningen. Den mexikanska maten är otroligt god men inte särskilt nyttig. Säger bara: ge mig fiber och vitaminer!

Utöver detta har jag hunnit med fler biobesök, chokladbollstillverkning, filmkvällar, titta på amerikansk fotboll (min skola spelade finalen och vann faktiskt), ännu en mexikansk grillfest med släkten och äta ”tacos de lengua”. Lengua betyder tunga och jag kan meddela att detta inte var någon frivillig matupplevelse. Mina kära mexikanske vänner blev i alla fall roade av mitt ansiktsuttryck när de avslöjade att jag tuggade på en kotunga.  Helt ärligt smakade det inte illa, men bara tanken av vad jag åt gjorde mig illamående. Tydligen är det väldigt vanligt att äta både tacos de lengua och tacos de ojos (ögon). Men det kommer de aldrig kunna få mig att äta.

Jag har också besökt ett kommunalt mexikanskt sjukhus. Vi får verkligen hoppas att jag inte blir så pass sjuk att jag behöver söka upp sjukhus. Helt ärligt vet jag inte om det kan kallas sjukhus, det var något av det mest upprörande jag har sett hittills. Tyvärr glömde jag kameran. Men jag kan berätta att sjukhuset var så pass litet att det inte fanns några korridorer och de rostiga apparater vi fick se hade minst 30 år på nacken.

Dessutom har jag insett att världen är liten, på riktigt. Lördags kväll stod jag i kön på mexikanska konsum när en tjej frågar mig om min hårfärg. Hon är lika blond hon och när jag säger att jag kommer från Sverige skriker hon högt: ”Skämtar du med mig?!”. Det visar sig sedan att denna 20åriga tjej kommer från Kalmar och har gått på Lars Kaggskolan och för nuvarande lever livet i Mexiko. Världen är liten. Galet liten.